I djupet så svart (Ereb Altor)

Förlustelse, beslöjar hans sinne Det gömda och ensliga lägret Fattigdom driver förnuftet iväg Förhopping äger hennes själ Hasta, svartklädda skepnader i natten Mot boning i skuggan de rusar Lögnen bäddar en brudsäng med rosor Med taggar av gift Slut ömt dina ögon medan famnen Värmer din kropp Kväver det brinnande hjärtat Tills branden förvandlas till stoft Spring du lilla flicka, rädda ditt planterade frö I baten hon far sitta, med lugnande artag av kraft Han plagas utav vanda, men lycklig hon ska bli Därnere i djupet sa svart hon sjunker ner Tills vattnet har tagit sin skatt Ensam han ror i natt När tidens tand har begravt Hans nesliga dad Och bröllopsklockor klingar Sin Förtrollande klang Mot det resta altare de tar sina steg Brudar tva hans sida nu delar Ena en blomstrande fägring Den andra bleck och halögd med brudklänning vät Hans sinnen har nu svikit hans lugn Ensam han fick ro i natt